Historia om Norrlandsportens skidbacke

I Norrlandsporten har lupiner och björkar tagit över backarna. Samtidigt gjorde Järvsöbacken sin hittills bästa säsong förra året. De sju milen emellan har betytt liv och död för anläggningarna.

Det tar inte ens en timme att köra mellan Norrlandsporten strax söder om Kilafors till Järvsö. I början av 1980-talet fanns fem skidbackar efter den runt sju mil långa, eller om man så vill korta, sträckan som förutom en mindre avstickare i Bollnäs följer riksväg 83. Längst i söder låg Norrlandsporten med en tillhörande stugby, flera nedfarter och restaurang. Längst i norr låg lilla Järvsöbacken med en ynka nedfart, en lift och enkel toppstuga för servering.

Då var det verkligen stenhård konkurrens. I första hand kom den från Norrlandsporten, men också från Orfa, säger Dick Helander som sedan många år äger Järvsöbacken.

Tjugo år senare, vid sekelskiftet, var styrkeförhållandena de omvända. Orfa vid Vallsta hade klappat igen och Norrlandsportens ägare Erik "Lubbe" Persson hade i nästan tio år kämpat för att få fart på lönsamheten och gjort ett par konkurser.

Jag minns ett år då vi hade sålt liftkort för 180 000 kronor och räkningen för ström var en miljon. Med facit i hand ser jag att det hade behövts stora investeringar för att kunna driva Norrlandsporten på ett lönsamt sätt, säger han.

Vintern 2000/2001 gick liftarna för sista gången i Norrlandsporten.

 Alla pengar var slut och det fanns inte en sten som vi inte hade vänt på och inte en enda bank eller privatperson som var beredd att ta över.

Förutom ett privatekonomiskt bakslag var det känslosamt för Lubbe Persson, som är uppväxt och fortfarande bor i området, när anläggningen dog.

Mina föräldrar hade skiduthyrningen när jag var liten och jag har i princip växt upp i backen. I många år kändes det fruktansvärt att åka förbi. Det var min dröm som försvann.

Under samma period, alltså vid millenniumskiftet, var Dick Helander i Järvsö i ett helt annat läge. Men låt oss först backa till 1984 då runt 1 400 Järvsöbor hade bildat aktiebolaget Järvsö Fritid AB och precis köpt backen av kommunen för en krona. De behövde någon som skötte driften och frågade Dick Helander om han ville ha jobbet.

Jag hade erfarenhet av branschen och hade jobbat med snökanoner som var ganska nytt då, säger han.

Backen började strax byggas ut efter att den lämnat kommunens ägor, men riktig fart tog det när Dick Helander i slutet av 1990-talet tog över hela ägarskapet.

Samtidigt som Norrlandsporten dog så plöjd han ner många miljoner kronor för att bygga fler nedfarter. En pipeline drogs också till Ljusnan för att i rasande takt kunna tillverka snö.

Förra året var anläggningen en av de 11 största i Sverige med 185 000 besökare och klarar en vanlig vinter av att hålla öppet runt 135 dagar.

Varför är det då Järvsöbacken som har lyckats och inte Norrlandsporten; eller rent av Orfa?

Vi har nog haft lite bättre förutsättningar. Berget är lite högre i Järvsö så vi har därför kunnat bygga ut backar åt alla håll. Vi var också tidiga med konstsnö, säger Dick Helander och tror också att det faktum att Järvsö är en gammal turistort har bidragit till framgångarna.

Stöd från staten har också hjälpt till. Järvsö har genom sitt geografiska läge kunnat få större bidrag vid investeringar än Norrlandsporten eftersom de klassas som olika stödområden av staten.

Norrlandsportens förre ägare kan i efterhand se att det var helt fel tajming när han tog över anläggningen.

Det blev flera vintrar med lite snö och det var fortfarande väldigt billiga liftkort jämfört med idag, säger Lubbe Persson.

Han tror också att det geografiska läget har legat Norrlandsporten i fatet, trots att det bara rör sig om sju mil.

Vi ligger också närmare kusten, det är bra snörika vintrar, men inte annars. När det snöade i Järvsö kunde det regna kraftigt hos oss. Då fanns inte heller samma teknik som nu att tillverka konstsnö.

Utvecklingen har också gått ett helt annat håll än många förutspådde under 1980- och 1990-talet. Då var miljöfrågan i ropet och framtiden förmodades bli stadsnära backar som kunde erbjuda dagsturer. Så har det inte riktigt blivit. Enligt SLAO, Svenska liftanläggningars organisation, står de 15 största skidanläggningarna i Sverige för runt 80 procent av marknaden. Majoriteten av dem ligger lång från storstadsregionerna, som till exempel Sälen och Åre som ligger i topp.

Vi levde på dagsturerna och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att folk skulle vilja lägga ner så mycket pengar på skidresor som de gör idag. En vecka i fjällen kostar ju lika mycket som att resa till Thailand, säger Lubbe Persson och slår fast att knappast kunde ha slutat på något annat sätt.

Norrlandsportens tillkomst och drift

Det är gamla Hanebo kommuns arv till oss i Kilafors för all framtid. 

En enig fullmäktigeförsamling godkände kommunalkamrer Arne Berglunds förslag att bygga en skidanläggning på Digerberget. Marken på Digerberget ägdes av Kilafors Jernverk. Hanebo kommun ägde skogsmark vid Ondtjärn, så partnerna gjorde ett markbyte.

År 1965 beviljade Arbetsmarknadsstyrelsen projektet Norrlandsportens fritidsområde ett stadsbidrag med 50 % till första etappen. Den totala kostnaden var 411 000 kronor och omfattade en skidbacke, parkeringsplatser, anslutningsväg, röjning av vandringsleder, längdspår och en 1,7 km kraftledning.

År 1966 inköptes stollinbanan.

År 1967 den 5 feb invigning av anläggningen samt start av Skidskolan. Vid invigningen kom cirka 1000 bilar samt 3000 åksugna som åkte gratis första dagen.

Senare under våren beslutades att bygga en toppstuga med servering samt en dalstation och en högspänningsledning allt till en kostnad av 500 000 kronor. Personalen vid den tiden var Bengt Eriksson anläggningsansvarig, Signe Englund servering och Birgit Lindström biljettförsäljning. Serveringen var under starten och en tid framåt i ett inhyrt militärtält modell större.

Skidskolan

Örjan Linblom, en lokal skidentusiast som var en duktig skidåkare som redan på den tiden åkte slalom, blev ombedd att starta upp en skidskola på Norrlandsportens fritidsområde. År 1967 bestod skidskolan av Örjan Lindblom ansvarig och till sin stab fanns följande personer Kerstin Linblom, Arne Englund och Jan Nybom.

År 1968 hade skidskolan utökas med två instruktörer till, Nisse Forsberg och Bengt Larsson. Under 35 år var ca 34 stycken skidinstruktörer verksamma i Norrlandsporten, det tyder på att det var mycket liten personalomsättning. Skidskolechefen Örjan Lindblom gjorde ett mycket bra jobb. Under denna tidsperiod genomgick ca 10 000 ungdomar och vuxna sin skidskola. Norrlandsportens fritidsanläggning var hela Gävleborgs tummelplats för unga och vuxna.

År 1979/80 Skiduthyrningen

I skishopen kan du hyra din utrustning för dagen eller för en längre tid. Här finns hundratals skidpar av märkena Elan, Head med flera att välja på.

Skiduthyrningen startades upp av Anders Persson och sonen Ola Persson, samt senare kom också den yngre sonen Erik Lubbe Persson med i företaget. Anders Persson hade på den tiden Kilafors sport, så han hade goda kontakter i den branschen.

Stugbyn och Husvagnarna

Inom anläggningens område finns en stugby med stugor för självhushåll. Stugorna är på 40 m2 och fullt utrustade med 6 bäddar i varje stuga. I anslutning till backen finns ca 50 husvagnsplatser med el. Husvagnsplatserna var mycket eftertraktade av skidåkare i Gävletrakten.

Backarna

Huvudbacken är 1430 m lång och med en fallhöjd på 225 meter. Den är en lång bred och varierande nedfart som tilltalar alla åkkategorier. Slingan är 800 meter och med en fallhöjd på 190 meter. Specialbacken är 800 meter med en fallhöjd på 190 meter. Det är den senast byggda backen som togs i bruk 1982/83. Barn och familjebacken erbjuder lättåkt och familjevänlig åkning.

Snökanon

Från och med säsongen 1983/84 finns det snökanoner i alla backarna utom i slingan.

Liftarna

Det är 4 liftar som tillsammans har en kapacitet på ca 3000 personer per timme. Stolliftbanan är tvåsitsig och de övriga är släpliftar.

År 1973 Hanebo kommun går ihop med Bollnäs Kommun.

År 1982 Bildades stiftelsen Bollnäsbygdens fritidsanläggningar.

Bertil Nicolausson blev VD för Bollnäsbygdens fritidsanläggningar, han blev inte kvar så länge på sin post.

Bertil Nicolausson sade upp sin anställning ganska omgående efter att han hade fått intern kritik från styrelsen.

År 1985 köpte Örjan Lindblom och Sven Lönn Norrlandsportens fritidsanläggning

År 1986 investerades det i ett Värdshus med konferenslokaler, samt en total upprustning av liftar och övriga byggnader samt en ankarlift från mellanstation upp till toppen av berget till en kostnad av ca 5 miljoner kronor.

Örjan Lindblom och Sven Lönn drev Norrlandsportens fritidsanläggning i 3 år därefter sålde man anläggningen till Cristina och Per Willes.

År 1987 köpte makarna Cristina och Per Willes Norrlandsportens fritidsanläggningar.

Cristina och Per Willes försökte att få snökanonerna att producera mera snö och få dem att bli energieffektivare. Det var ganska fina vintrar på den tiden med mycket snö. Snökanonerna var ett bra sätt att förlänga säsongen.

Cristina och Per Willes byggde villan som ligger vid Bergviken, den var tjänstebostad till platschefen alt . VD för Norrlandsportens fritidsanläggningar.

År 1991 köpte Erik Persson

Erik Persson hade bokstavligen växt upp i Norrlandsporten, så han hade god kännedom om snöförhållandena som kunde variera under olika vintrar. Erik Persson försökte under flera år få fram en effektivare snökanonsanläggning, som också var billigare i drift eftersom nuvarande var mycket kostsam. För att kunna investera i en snökanonsanläggning som var effektivare, som kunde producera snö vid +/- grader behövdes investeringar med flera miljoner.

Erik Persson försökte att få tag i investerare som var villiga att gå in i detta projekt. Bankerna var ej villiga att låna ut pengar till att tillverka snö. Efter ett antal mycket tuffa år med dålig lönsamhet så stängde Norrlandsportens fritidsanläggningar ner all sin verksamhet april 2002.

År 2002 upphörde all verksamhet i Norrlandsporten

Bengt Larsson vid pennan

Källor

Örjan Lindblom

Sven Lönn

Erik Persson



De får bo kvar vid Norrlandsporten

Publicerat torsdag 7 december 2006 kl 15.17

På torsdag såldes skidanläggningen Norrlandsporten i Bollnäs kommun på en exekutiv auktion, och det blev Solborgen fastigheter som köpte skidanläggningen för tre kronor. De som bor i stugorna på Norrlandsportens mark har varit oroliga för att de inte ska få bo kvar, men nu lovar den nya ägaren Solborgen fastigheter att de ska få stanna.

Det har varit två slitsamma år för lillemor Jancke och de övriga stugägarna i Norrlandsporten utanför Kilafors i Hälsingland. Det var för två år sedan som Roland Hansson tog över fritidsområdet och sedan dess har det varit problem. Förra hösten till exempel blev de boende i området utan el sedan Roland Hansson hamnat i konflikt med elbolaget Fortum.

När nu Roland Hanssons bolag försattes i konkurs valde konkursförvltaren att sälja Norrlandsporten på en exekutiv auktion. Det var något som gjorde stugägarna oroliga då deras arrendekontrakt inte skulle gälla längre och i princip skulle de kunna ställas på gatan. Men så blev nu inte fallet och Lillemor Jancke är glad att se ett slut på Roland Hansson- historien. Lennart Schönning, delägare i Solborgen fastigheter, som alltså köpte Norrlandsporten, lovar att stugägarna ska få stanna.